Gästartiklar och reflektioner

På denna sida lägger vi ut angelägna och aktuella artiklar från olika gästskribenter. Om du vill att något angeläget ska ligga här så kan du skicka in eller kontakta oss via kontaktformuläret så kan det tänkas att vi lägger ut det.

img_4338-be-text-liten

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Vad är ”själva evangeliet”?

2019-05-17 | Evangelisk identitet

En svensk biskop sanktionerar budskapet att queer och utlevd homo-, bi-, och transsexualitet är ”själva evangeliet”. Och bokförlaget Libris satsar på en bok vars författare knyter sexuellt blomstrande till att ”vara hel som skapad varelse”. Men problemet med dessa och liknande exempel är att det är bejakandet av människan, snarare än Gud och hans ära, som intar centralplatsen, skriver SEA:s Olof Edsinger.

I början av maj åkte Svenska kyrkans biskopskollegium till Tanzania för att möta sina kollegor i ELCT – Evangelical Lutheran Church of Tanzania. Inom den lutherska kyrkofamiljen är ELCT världens näst största, med över 6,5 miljoner medlemmar. Och om någon skulle undra över medlemssiffrorna: Till skillnad från den formellt sett jämförbara Svenska kyrkan pekar kurvorna uppåt. Brant uppåt.

Även på biskopsmöten kan det dock finnas tid för aktivitet i sociala medier, och den 9 maj lade en av de svenska biskoparna – Fredrik Modéus – ut en gratulationshälsning i sitt Facebookflöde. Den löd så här: ”Hurrarop för årets förnyare i Svenska kyrkan! Frida Ohlsson Sandahl från Jönköping och Erik Gyll från Göteborg prisas för sitt arbete med bl.a. Regnbågsnyckeln (som har sitt ursprung i Växjö stift). Varma gratulationer!”

Regnbågsnyckeln bygger på ett material utgivet av Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer, och används i samarbete med studieförbundet Sensus för att hbt-certifiera Svenska kyrkans församlingar.

Detta kan man säga mycket om. Till exempel att det är ett ödets ironi att Modéus lägger ut gratulationen just under ett besök i ELCT, en kyrka som för bara några år sedan bröt sin nattvardsgemenskap med ELCA – Evangelical Lutheran Church in America, med hänvisning till deras beslut att viga samkönade par och öppna prästämbetet för de som lever i samkönade relationer.

Men den här gången är det ändå inte detta jag vill kommentera. I stället är det orden som fanns med i den bild som biskop Modéus delade. Nämligen att de båda prismottagarna ”anser att hbtq-frågor inte är någon bisak – det är själva evangeliet”.

Ja, du läste rätt. I en intervju i Kyrkans Tidning ger de en ännu mer utförlig presentation av samma sak, då med hänvisning till en av Regnbågsnyckelns skapare, Katarina Hedman på Växjö stift:

”hbtq-frågor är inte en bifråga, utan är evangeliets mittfåra. Det är inte att prata om annat än evangeliet – det är evangeliet.”

Det här är ett extremt problematiskt uttalande. Ett vanligt argument mot att Guds folk alls skulle engagera sig i hbtq-frågorna är ju att de uppfattas som alltför perifera. Särskilt personer som menar att kyrkan borde anpassa sig till tidsandan brukar uttrycka sig på detta sätt. ”Varför är du så fixerad vid underlivsfrågor? Ägna dig åt något viktigare i stället. Ägna dig åt evangeliet.” Men här är det alltså rakt motsatt budskap som basuneras ut: hbtq-frågorna hör till den kristna trons centrum; en bejakande hållning till utlevd homosexualitet (pristagarna lyfter även fram personer som lever i ”polyrelationer”) är ”själva evangeliet”.

För mig illustrerar detta hur galet det kan bli när sexualiteten görs till vår primära identetsmarkör. Gång på gång får vi i dag höra att det enda liv som är värt att leva är det sexuellt aktiva livet. Den som trots detta försöker dra någon form av gräns gällande vår sexuella utlevelse – så länge det inte handlar om våld eller tvång – är enligt samma resonemang mot ”alla människors lika värde”.

Men i exemplet ovan har alltså resonemanget skruvats ett varv till. Med biskop Modéus stöd säger man att hbtq-rörelsens agenda är själva det glada budskapet! Frälsningen har blivit till ett klartecken för alla sexuella relationer.

Låt oss för tydlighets skull rekapitulera vad som normalt brukar definieras som ”själva evangeliet”. En god utgångspunkt kan vara den vers i Guds ord som brukar beskrivas som ”lilla Bibeln”: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Utifrån denna korta vers borde vi rent objektivt kunna slå fast att evangeliet handlar om sådant som:

• Att Gud har sänt sin Son till den här världen.
• Att Jesus gav sitt liv i vårt ställe.
• Att vi genom tron kan räddas till en evig gemenskap med honom.
• Att alternativet till att tro på Jesus är att gå förlorad.

Samma budskap understryks i Jesu missionsbefallning enligt Lukas: ”omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem” (Luk 24:47). Evangeliet handlar alltså om syndernas förlåtelse – och i förlängningen hela skapelsens upprättelse – vilken tas emot genom omvändelse och tro.

Att det finns konkurrerande kandidater till detta urkristna budskap är förvisso inte någon nyhet. Förutom andra religioner och deras olika frälsningsbudskap, finns det även inom kyrkan ett antal föreställningar som ibland presenteras som ”evangelium”, men som knappast håller måttet vid en jämförelse med Nya testamentet. Det kan handla om sådant som ”du duger som du är”, att ”all kärlek är bra kärlek” eller att du som kristen kan ta för givet att vara rik och frisk. Och nu alltså detta: bejakandet av hbtq som ”själva evangeliet”.

Detta borde, för att uttrycka sig milt, vara en tankeställare för Guds folk. Den röda tråden i dessa konkurrerande frälsningsläror är ju att de ställer det mänskliga perspektivet i tillvarons centrum. Att det är bejakandet av människan, snarare än Gud och hans ära, som intar centralplatsen. I samma andetag tonas synden ned. Eller som i detta fall: evangeliet definieras som bejakandet av det som enligt Bibeln är en konsekvens av synden (Rom 1:24–27, 1 Kor 6:9–11 m fl). Faktum är ju att det vi enligt Guds ord har blivit frälsta från, är det vi enligt Växjö stift har blivit frälsta till!

Och tro nu inte att detta bara är en utmaning för vårt största och mest sekulariserade samfund. I grunden samma trend går nämligen att skönja inom frikyrkan, utifrån samma kombination av att 1) sätta det mänskliga perspektivet i centrum och 2) ovilja att stöta sig med sin samtid.

Ett belysande exempel kan vara bokförlaget Libris aktuella satsning på boken ”Trasiga helgon”, skriven av amerikanen Nadia Boltz Weber – som av en händelse är präst inom just i ELCA, den kyrka som den tanzanianska ELCT har brutit nattvardsgemenskapen med. På Wikipedia kan vi läsa om denna prisbelönta författare: ”En tredjedel av hennes församling tillhör hbtq-communityt, och hon har även anställt en ’pastor i sagolikhet’ [eng Minister of Fabulousness], Stuart, som är drag queen. Hennes församling är också mycket välkomnande gentemot människor med drogmissbruk, depression, och även sådana som inte delar hennes tro.”

Det är inget fel att som församling välkomna människor. Tvärtom. Däremot blir det problematiskt om vi inte samtidigt bjuder in dem till att vandra i Jesu efterföljd. I ett klipp på YouTube, där Bolz Weber uttalar sig om sin senaste bok, med den tvetydiga titeln Shameless (Skamlös), gör hon samma koppling mellan sex och livets mening som många andra av vår tids influencers: ”Sexuellt blomstrande är en del av att vara hel som skapad varelse”, slår hon fast. Samtidigt ger hon en känga åt kyrkans etiska vägledning: ”När det finns nåd kommer människor att fatta goda beslut på egen hand … utan att kyrkan behöver tala om för dem hur dessa ska se ut.”

Helt klart är det något som pågår här. Dels, förstås, en förskjutning från klassisk kristen tro. Men också lanseringen av en grundläggande ny världsbild – en världsbild som förvisso är lika gammal som ormen i lustgården, men som gör sexualiteten till själva skådeplatsen för vår egen frälsning. Och det ”sanna evangeliet”.

Kan och vill Sveriges kristenhet hålla emot när detta sköljer över oss?

Olof Edsinger, generalsekreterare

 

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Den 9 november är det årsdagen av Kristallnatten då Förintelsen av judarna började i Nazityskland 1938.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris, Ernst vom Rath, skjuten. Skotten avlossades av en 17-årig polsk jude, Herschel Grynszpan.

Hans föräldrar och syster hade, tillsammans med omkring 17 000 andra polskfödda judar, utvisats från Tyskland till Polen den 28 oktober.

Deportationen gick under namnet Zbaszyn-deportationen. De polska myndigheterna hade vägrat att ta emot dem och de befann sig nu under svåra förhållanden i ett ingenmansland vid den tysk-polska gränsen.

Grynzpans motiv var förtvivlan över familjens situation och den behandling de hade fått av de tyska nazisterna. Ernst vom Rath dog av skadorna den 9 november.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Mordet på vom Rath blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike.

En landsomfattande pogrom med massarresteringar av judar hade redan planlagts och koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. vom Raths död erbjöd ett bra tillfälle att sätta planen i verket.

Aktionen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus.

Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades.

Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS.

De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500.

De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.

De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten.

Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november.

Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. Det skulle kunna vara en cynisk benämning på pogromen som skapades av förövarna.

Den 9 november är årsdagen av Kristallnatten

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Texten är från: Kristallnatten - Novemberpogromen

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

 

Fakta om Halloween

Läsarmejl av Sigvard Svärd

Spik i ett barn

»Det är alltså så de döda, mormor, pappa, syskon, kompisar skulle se ut om de återvände från de döda: Som spöken, benrangel och demoner!»

Halloween är en förkristen hednisk företeelse som har sin upprinnelse framför allt bland folkslaget kelter. Dessa var ursprungligen från Mindre Asien, rent av från Galatien (nuvarande Turkiet).

Kelterna omtalas i Europas historia första gången omkring 500 f.Kr., då de efter en folkvandring bebodde den dåvarande norra delen av Europa; trakten kring Donau och västra Tyskland. I Europa gick de under namnet "gaeler" eller "galler".

Under en våldsam expansionstid utvidgade kelterna sitt område, väster ut mot Belgien och inte minst till Britannien, särskilt Irland, söderut mot Italien och Spanien och österut mot Mindre Asien, där de igen bosatte sig i Galatien.

"Galates" var för övrigt grekernas benämning på kelterna. Efterhand kom Skottland, Wales och särskilt Irland att betraktas som hemvist för kelterna. Kelternas religiösa fester, och livet i övrigt, leddes via ockultism och maktutövning av druider (prästkonungar). Rituella offer med växter, ofta mistel och tillagad mat, gärna bröd, var vanliga inslag, men även människooffer förekom (se Lindowmannen i Manchester, vars skelett upptäcktes 1984).

Livs- och dödsguden Samhain

Stonehenge i England anses bland nutida sökare i ”keltism”, vara en i högsta grad verksam uppsamlare av magisk kraft. Här möts dagens moderna häxor och schamaner till seanser och rituella fester. Kelterna firade skördefest och nyår 1 november. Det var en hedniskt helig dag. Festen markerade slutet på sommaren och därmed dödens och höstens mörka inträde i naturen, vilket i sig betydde det nya livets början. I jorden, under de fallna löven, spirade färska lökar.

Vid denna tidpunkt på året menade man också, att slöjan mellan de levande människorna på jorden och de dödas värld (mellan inkarnationerna) var som tunnast. Kvällen före nyåret, denna "heliga afton", denna "Hallow Eve", alltså 31 oktober, då hade man föreställningen att de döda, åtminstone de som dött under det gångna året, och andra, både goda och onda energier och andar - återvände till jorden under ledning av livs- och dödsguden (ljus och mörker) Samhain. Han härskade både i kosmos och i underjorden.

Den 31 oktober var således både alla levande och dödas afton. Den kallas också för "Ancestor Night", "Anfädernas natt" eller "Förfädernas natt".

Ett möte med vit och svart magi

När de döda, samt andra energier och andar, kom hit till jorden denna afton, gällde det att å ena sidan tända ljus och eldar för de goda så att de hittade till de ställen där de var välkomna, identifiera sig med dem, blidka dem genom att se ut som dem, och å andra sidan för att förvirra de illvilliga och skrämma dem tillbaka på en gång genom se värre ut än dem och hålla huset kallt.

Ljus, eld, blod, dödssymboler och mörker blandades. Vit och svart magi möttes, med övertag för den svarta magin. Druiderna tände stora eldar för att skrämma de farliga varelserna, exempelvis onda häxor som kom farande. Folk uppmanades att släcka hushållets egen eld och istället hämta ny eld från druidernas eldar för att skydda sig.

De som kom från andevärlden, kunde både ge gåvor inför det nya året, exempelvis löfte om ljusets återvändande efter hösten och vintern och god fruktbarhet det kommande året - eller hämta själarna hos dem som dog denna afton/natt, till och med kräva människooffer för det nya året. Det gällde förmåner eller förbannelser.

Här är grunden för vissa nutida barns frågor vid dörren kvällen före Alla helgons dag: "Godis eller bus", "Trick-or-treat" (”Spratt eller gåva”). Samhain var som sagt både livgivaren och liemannen. Så det förväntades respekt. Den kristna kyrkans högtid, Alla helgons dag, uppstod för att triumfera över den hedniska keltiska skördefesten.

Och en tidig irländsk kristen sed var att tigga bröd i husen, och i gengäld be för själarna till de anhörigas döda. Så småningom skedde en sammanblandning, måhända ett ockult svar på "förkristnandet" - även hedniskt heliga lundar och offerplatser hade huggits ner och ersatts med kristna kyrkor och gravgårdar - så att "alla levande och dödas kväll" i det hedniska tänkandet, blev, lite ihopdraget: ”Allahelgonaafton”, med andra ord Halloween.

Återvänt från Amerika

På 1840-talet tog framför allt irländare med sig detta keltiska firande när man emigrerade till Amerika. I Amerika har det kommit att bli en stor högtid, även bland kristna och firas 31 oktober. Från Amerika har det ”amerikaniserat” sedan några år tillbaka, återvänt till Europa med ihåliga "skallar" av pumpor *, häx-set, hemska ansiktsmasker, liar, djävulsgafflar och gravstenar i plast eller trä.

Vissa uppgifter gör gällande att det var ett företag med skämtartiklar som 1991 inledde lanseringen i Sverige. Ett reklamblad från en livsmedelkedja för några år sedan löd: "Så samla dina spökkompisar och djävulsvänner till en äkta Halloweenfest och gör dig redo för en natt full av demoner.”

Det är alltså så de döda, mormor, pappa, syskon, kompisar skulle se ut om de återvände från de döda: Som spöken, benrangel och demoner! Varför klär man sig då inte mer likt så kallade goda andeväsen och ”änglar” inom ockultismen, om man vill likna anhöriga och vänner som dött - och som nu menas går igen?

Uppenbart är Halloweenfirandet för de flesta svenskar bara en oskyldig lek, utan någon som helst tanke på att det skulle ligga något annat bakom. Men varför ska mörker och det som är obehagligt lyftas fram? Är skräckupplevelsen besvärjelse mot inneboende ångest?

Skojar man med döden för att komma ifrån ansvaret inför den verkliga döden? Ska Halloween ses som en nödvändig flykt från verkligheten? Nej, Halloween är inget annat än en gammal hednisk sedvänja som ingen bör ägna sig åt, allra minst en kristen. Död och ondska glorifieras.

I skolan får barn lära sig att ta avstånd från våld. Och det talas ju så mycket om att värna barnen, att först och främst tänka på barnens bästa. I humanismens och frihetens namn erbjuds samtidigt dessa barn dödens och våldets symboler, i skolor, massmedia och samhället i övrigt. Dubbelmoral och aningslöshet, säger jag! Hur stort vårt behov av fest än är här i Sverige under den långa och mörka hösten, är inte Hallowen ett bra exempel!

Markera gärna, som kristen, i andevärlden och i samhällsdebatten mot denna hedniska barn-ovänliga afton. Men bemöt samtidigt lekande utklädda barn på ett kristet förståndigt sätt. Säg exempelvis vänligt, att du inte firar Halloween. Svårare än så brukar det faktiskt inte vara. Att försöka ”kristna” Halloween, menar jag däremot är fel väg att gå.

* Enligt en irländsk legend fanns det en ond smed vid namn Jack. Jack lurade djävulen och fick honom att lova att aldrig göra anspråk på hans själ. När han till slut dog så nekades han inträde i himmelriket eftersom han ställt till med så mycket på jorden. Då han inte heller kunde hamna hos djävulen, förblev han en vandrande själ på jorden. Han bad djävulen om att åtminstone få en lykta. Djävulen la då en liten eld i den ihåliga kålrot som Jack åt av. Sedan dess vandrar han rastlöst omkring med sin ”lykta” och söker efter en plats att bo på. I lekar och folktro kallas en sådan lykta för "Jack-o-lantern" och syftar framför allt till att skrämma bort onda andar med.

Sigvard Svärd

XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX

 

Publicerad 2016-10-16

Bernt Isacsson skrev en mycket vettig reflektion på sin hemsida 16 oktober 2016. Den ligger här nedanför och jag rekommenderar alla att läsa den.

Janne J

Uppenbarelseboken

Jag har vuxit upp med ett stort intresse för frågor om den yttersta tiden och därav ett särskilt intresse för Bibelns sista bok – Uppenbarelseboken. Förutom bibelkommentarer så finns det ju otroligt mycket litteratur skriven om just Uppenbarelseboken. Alltifrån sånt som extrema liberalteologer skrivit till allt som skrivits av evangelikala bibeltroende författare och teologer.

Och lika många författare lika många teorier och tolkningar och spekulationer finns det om det som Uppenbarelseboken beskriver av Vredeskålar, Ryttare, Skökan, Basuner , Vilddjur , Vittnen osv. Varför finns det ingen koncensus i vad allt detta konkret betyder om vad som komma skall i tidsålderns avslutning? Tolkningarna spretar ju så att säga åt alla håll även bland evangelikala bibeltroende.bokrulle

Jag tror därför nu mera att vårt förhållningssätt till Uppenbarelseboken ska vara att vi flitigt läser den, gärna ett kapitel per dag och på så sätt ständigt låter dess text vara en del av vår dagliga andakt och bibelläsande. Någon invänder kanske med att säga; varför lägga tid på att läsa en bok som är så svårbegriplig och bitvis så dyster och skrämmande?

Poängen med att ständigt läsa Uppenbarelseboken, och givetvis även andra bibelböcker, blir då att när Uppenbarelsebokens scenario dras igång, som kallas Vedermödan eller Sista Årsveckan, så kommer vi känna igen och förstå att detta är vad som är förutsagt och vad som är den rätta tolkningen. Och då kommer det för den bibeltroende bli ständiga bekräftelser på att Gud som är historiens Gud också har domsscenerna beskrivna i Uppenbarelseboken under full kontroll och att Han kommer föra tidsåldern till sin avslutning och fulbordan. Det vill säga, Uppenbarelsebokens främsta syfte är inte så mycket att vi i förväg ska förstå den i alla detaljer, men att vi ska känna igen den när dessa profetiskt förutsagda händelser börjar verkställas. När Vilddjuret, Antikrist, träder fram så kommer bibelläsaren förstå vem han verkligen är. När de Två Vittnena träder fram kommer bibelläsare förstå vad det handlar om. När Vilddjurets märke lanseras så kommer bibelläsaren förstå vad det handlar om i ljuset att Uppenbarelseboken.

Så därför gör vi klokast i att flitigt läsa Uppenbarelseboken, men lämna tydningen av den tills allt börjar rullas upp likt en bokrulle.

Berndt Isaksson

Direktlänk   http://berndtisaksson.dinstudio.se/empty_141.html